sandra ahlström

Kl. 10.30 kom jag och mormor in på gammelmormors rum, på Hospice, där Anita satt vid sängkanten och vakade över henne. Hon låg där så fridfullt, och sov. Hon hade ett par enstaka andningsuppbehåll, men det var inget ovanligt. Vi satt där i en timme och tittade på henne, pratade med henne, höll henne i handen, strök henne på kinden, fällde tårar. Ibland när vi pratade med varandra, kunde man höra henne grymta till, precis som att hon ville säga någonting, eller bara höll med. Hon kanske drömde. Men det var inte mer än så. Jag läste ett häfte om livets slutskede, där det stod att personen oftast i sina sista timmar, blickar tillbaka på livet, och tänker efter hur det har varit, och om personen i sig är nöjd med sitt liv. Personen sover oftast den sista tiden, av ren utmattning.
Det hade skett en stor förändring, sen jag var och hälsade på henne i söndags, då hon såg på mig och åtminstone försökte prata med mig. Nu låg hon bara där.
Kl. 11.45 kom två sköterskor in och stängde dörren om sig. Vi ville att de skulle vända på henne, och lyfta upp henne en aning, eftersom hon höll på att sjunka ner mot fotändan. Men det såg på henne och sa; "Nej, vi flyttar inte på Karin, hon får ligga kvar sådär." Så satt de sig ner på en varsin stol bredvid oss. Vi förstod inte var det var frågan om, men vi sa inget heller, utan vi satt bara där, och såg på mormor. Vi satt vid mormor och såg på henne medan hennes andningningsuppbehåll blev tätare och och andningen blev intensivare. Hon tittade upp med det högra ögat en sista gång, som att hon ville se efter att vi var där, för att ta farväl. Hon hade ett sista andningsuppbehåll, som blev ett förevigat uppbehåll.
Jag såg min gammelmormor ta ett sista andetag, och sedan blev det tyst.
Vi satt vid mormors sida, och strök henne över kinden och handen, och fällde många många tårar.
Medan vi senare tog lite fika, tog två sköterkor hand om mormor. De klädde om henne så fint, tände ljus, och bäddade in henne. Sedan fick vi komma in och ta ett sista farväl av vår älskade Karin. Det var de sista minutrarna i hela mitt liv jag fick sitta bredvid mormor och hålla hennes hand. Också de finaste minutrarna i hela mitt liv.
Nu har hon lämnat oss, och farit vidare. Och jag vet att hon har det bra där hon är. Kanske med sin Kerstin, kanske med sin käraste, vad vet jag.. Jag älskar dig gammelmormor, och jag saknar sig så otroligt mycket!
Vila i frid bästa mormor! <3