sandra ahlström

1 år sen du lämnade oss, minns det så väl. Va hos en kompis kvällen innan och hade bestämt mig för att åka till dig i helgen, för jag visste inte hur jag annars skulle ta mig till dig. Men timmarna gick och det rann en känsla genom kroppen .. Någonting sa mig att jag var tvungen att åka kommande dag. Jag fick ett sms av mormor i samma veva som sa att jag kunde åka med dem. Kvart över tio kom de och hämtade mig och vi var hos dig strax därefter. Du var dig inte alls lik. Du hade tappat ännu mer kilon, du var blek, och det gick inte alls att kommunicera med dig längre. Några dagar innan försökte du prata med mig och då förstod jag delvis vad du sa, men nu var det annorlunda. Du låg bara och sov, med öppen mun. Minutrarna gick och andningen din blev konstig. Du fick en del andningsuppbehåll, som vid det här stadiet var vanligt. Vi satt där runt din säng, jag, mormor och Anita. Uppbehållen blev tätare .. Fem i elva stod din kropp inte ut längre, du tittade upp på oss med ena ögat en sista gång, som att säga farväl, sedan slutade du andas. För evigt.

Jag saknar dig så mycket! Vill bara ha dig vid liv .. Vill kunna gå till dig när ingen annan är hemma. Bara sitta och prata. Jag vill äta dina pannkakor!